Är inte heroinet precis som kärleken?

Är inte heroinet precis som kärleken? Lika stark, oförklarlig, lidande. När man är beredd att offra allt för att vinna något. Kemiskt eller skapat av dina egna sinnen, är det inte samma okontrollerbara känsla? Jag offrar allt för det här. Jag bor på gatan, lämnar alla jag håller kär, sviker alla och mest av alla mig själv bara jag får ha det i mitt liv. Vid min sida. Eller den.

Minns så starkt känslan av att titta på honom och verkligen tänka att ingenting spelar någon roll i jämförelse med honom. Hans andetag så mycker mer värda än alla andras, inklusive mina egna. Det finns så många former av kärlek, den ter sig på så många sätt och kommer i nya versioner genom livet. Men det finns en kärlek, en speciell kärlek, som känns precis som jag kan tänka mig att alla beroenden känns, vilka de än må vara.

Utan honom ingenting. Han är kärnan till ljuset. Kärnan till olyckan och därför även nyckeln till lyckan. Jag står helt okontrollerbar framför honom, han har mig i sin makt och vad som helst kan hända. Jag kan dö imorgon om det får vara i hans famn hellre än att leva själv.

Är inte just den kärleken den jävligaste? När man bara ser ett spår, ett ljus, en kraft, totalt oförmögen att se det andra runt omkring.